För ett tag sedan läste jag en artikel i Aftonbladet som faktiskt är anledningen till att jag skapade en blogg. Det jag läste gjorde mig riktigt irriterad och ibland måste man faktiskt få lov att reagera på saker som inte berör en själv. Artikeln handlade om att feta blir behandlade ovärdigt av samhället och som jag förstår det så har reportern satt på sig en "tjockisdräkt" och testat att göra vardagliga saker.
Så här skrev jag på min fb strax efter att jag bestämt mig för att något måste skrivas:
"Läste detta precis och känner att jag måste få reagera!
Är det bara jag som tycker att den bästa lösningen är att banta? Att vara så stor att man inte får plats i bergodalbanan kan inte vara hälsosamt så varför ska man tvunget anpassa och "uppmuntra" till det sjuka? I de flesta fall är detta inget handikapp som skapats av en olycka eller fel i cellerna. Så är inte det mest kränkande att man jämför något människan skapar själv med något de på riktigt handikappade inte hade en tillstymmelse till kontroll över? Någon gång hade man ett val, gör något åt det eller låt bli. Och jag säger inte att det är fel att låta bli. Men är det verkligen så mycket bättre med övervikt än undervikt?"
Har snackat mycket om detta sen sist och än så länge har ingen sagt emot mig. Jag skulle inte kalla mig själv trådsmal och jag skulle inte kalla mig själv fet som det är nu. Men hur som helst så är jag nöjd (de flesta dagar ivf) men det är ju inte utan att kämpa för det. Det är så lätt att bli bekväm, man lägger på sig ett kilo och tänker "det är inte så mycket" så blir det ett till, och ett till och så vidare. Det kan ju inte bara vara jag som känner så!? Men man har återigen ett val, antingen låter man vågen ticka upp till 180kg eller så ändrar man sina vanor och bryter mönstret innan man inte får plats i bergodalbanan och på en siffra man mår bra med. Och får man nu inte plats i den för kilona har tickat iväg bli inte sur på samhället!
Har dessutom fått höra idag att jag måste sluta diskutera i sönder saker och ting, men just denna kunde jag inte släppa, även om det tog mig lite tid att få ner allt jag tänkte på "papper". Men nu ska jag bli bättre, lovar ;)
Puss och kram alla! Ni är fina precis som ni är, men ni måste se till att vara nöjda :)
(Läs hela artikeln här)
"Har snackat mycket om detta sen sist och än så länge har ingen sagt emot mig."
SvaraRaderaDå är det möjligtvis på tiden.
"Är det bara jag som tycker att den bästa lösningen är att banta?"
-Nej, men jag blir chockad över att du tycker det. T.ex. är en väl avvägd kost efter personens individuella behov och motion en långt bättre lösning än sjävlsvält. Klassisk bantning leder kan leda till allt från depression till ökad vikt. Väldigt sällan leder det till en faktisk långvarig viktminskning.
"Att vara så stor att man inte får plats i bergodalbanan kan inte vara hälsosamt så varför ska man tvunget anpassa och "uppmuntra" till det sjuka?"
Nu hatar jag aftonbladet med passion, men jag väljer att sätta en liknande etisk fråga i perspektiv. Barn får sällan delta(, vuxna får sällan plats) i alla aktiviteter på ett nöjesfält, då aktiviteterna inte är utvecklade så att de passar för alla storlekar. Men om allt hade varit tillgängligt för alla skulle det väl vara diskrimnerande att ha extra små vagnar men inga extrastora. Dock kan man inte jämföra en berg-och-dalvagn som inte är byggd för att husera feta med en som inte är byggd för att husera Judar.
"I de flesta fall är detta inget handikapp som skapats av en olycka eller fel i cellerna."
Jag tror inte att man ska negligera det här. Till en början förbränner vi kolhydrater olika effektivt, en person som förbränner effektivare kan lagra mer och på så sätt kan två personer som äter lika mycket vara av olika vikt. Det är ett exempel på hur gener kan ligga till grund. Det har lagts en del forskning på ämnet och om man är intresserad kan det vara värt att undersöka. Vidare handlar det inte så sällan om en form av missbruk som triggats av en eller flera traumatiska händelser. Man handlar i en ond cirkel där man äter för att man mår dåligt och mår dåligt för att man äter.
"Så är inte det mest kränkande att man jämför något människan skapar själv med något de på riktigt handikappade inte hade en tillstymmelse till kontroll över?"
Nej. För att ställa två liknande scenarion mot varandra igen. Vi har en person som nyligen har fått en del av sitt ben amputerat och en benförlamad efter att ha brutit ryggraden. Mannen som har fått en del av sitt ben amputerat kan säkert rehabiliteras och stödja sig med en protes med mycket vilja, ork, träning och tålamod. Men nog behöver väl han en hiss lika mycket som mannen som aldrig kommer kunna använda benen igen. Det krävs en avsevärd mängd vilja, ork, träning och tålamod för att rehabilitera sig från kraftig övervikt.
SvaraRadera"Någon gång hade man ett val, gör något åt det eller låt bli."
Du antar att vi har en fri vilja. Men om vi har det, tvivlar jag på att det hjälper att vi ska klandras för våra val i all framtid av vår omgivning. I värsta fall kan det leda till en ännu mer deprimerad människa.
", gör något åt det eller låt bli. Och jag säger inte att det är fel att låta bli."
"På grund av omständigheter som var för sig är av komplicerad natur och svåra att redogöra för och som i sitt komplexa sammanhang är helt obegripliga och därför meningslösa att försöka namnge måste det här upphöra nu!"
(-Anonym, publicerad i David Batras "Den som inte tar bort luddet ska dö" sida 33 2008.)
Okej, det där var onödigt. Men jag hoppas att det är någon som finner något nöje i citatet. Jag tyckte dock att ditt sätt att skriva det på var bättre. Nu ryckte jag det visserligen ut kontext och det var ganska elakt. För att kompensera kan jag berätta att jag tror mig förstå ungefär vad du menar vid sidan om att du tror att vi har ett val. "Att inte handla är också en handling." Jag tror i alla fall att du menar det :S
"Men är det verkligen så mycket bättre med övervikt än undervikt?"
Jag har nog aldrig hört talas om en person som inte har fått gå in på en nattklubb för att den inte är fet nog, som inte har fått åka karusell för att det ser ut som om den skulle knäckas på mitten, som skulle ha betalat extra för att gå på bio, eller för den sakens skull behöva dela säte med någon annan för att de väl kan dela. Undernärda personer har det nog marginellt lättare i det sociala samlivet i ett modernt samhälle än kraftigt överviktiga. Med det sagt är de båda ganska allvarliga symptom på misskötsel.
"Det är så lätt att bli bekväm, man lägger på sig ett kilo och tänker "det är inte så mycket" så blir det ett till, och ett till och så vidare. Det kan ju inte bara vara jag som känner så!?"
Jag äger inte en badrumsvikt. Men folk som gör det och väger sig en gång i veckan gör det förmodligen. Jag tror det handlar mer om att använda en badrumsvikt ganska ofta än det handlar om hur vi tänker. Jag kan dock understryka att den tanken aldrig spontant slagit mig.
"bli inte sur på samhället!"
Hur i all världen ska vi då få det att bli bättre? Jag vill understryka att pappskallen som gjort undersökningen inte väger över 100 kilogram. Uppenbarligen är det viktigt för henne att vi lever i ett samhälle där vi tar vara på varandra och behandlar varandra med värdighet.
Hur ska någon kunna veta att det skulle vara trevligt med lite större platser i biosalongen om ingen säger det?
"Har dessutom fått höra idag att jag måste sluta diskutera i sönder saker och ting"
VA?!? HUR KAN DU? Det är ju det bästa som finns!
VH Vincent